Det är så härligt att verkligen känna hur lycklig man kan vara, både för ens egen men också för någon annans skull. Hur man sitter ihopkuren i en soffa på ett café med några favoriter och man bara tänker att hur kan jag vara så här lyckligt lottad? Hur man bara vill kasta armarna om sin kompis och känna hur mycket man tycker om henne. Och trots att man ena sekunden kan skratta så sjukt mycket och man bara vill skrika ut och berätta för hela världen hur otroligt lycklig man är så kan allt vända, bara på en sekund, och man bara känner att ingenting av den lyckan längre spelar någon roll. Man sliter åt sig sina saker och springer ut med den obehagligaste känslan någonsin i kroppen man vet inte vad man ska ta sig till, för man slutar tydligen aldrig förvånas över hur totalt vrickade och känslokalla endel människor verkligen är.