Ramlar omkring i mina martens, andas i otakt, avklarar mitt första nationella prov i svenska samt känner mig allmänt ostabil i alla lägen. Önskar väl mest att jag liksom lär mig att stå med båda fötterna på marken någon himla gång. Och i tider som dessa känns det som att det enda rätta är att lyssna på First Aid Kit påväg till och från skolan, sjunga stämsång dag ut och dag in samt kramas med vänner för att på något sätt försöka hålla värmen (även fast jag vet att lager på lager är för kallt och att kramar inte alltid hjälper). Måste väl kanske försöka hitta något annat sätt som konstant håller min värme så att jag slipper denna obehagliga kyla. Men jag vet inte hur, och hur fan gör man när man inte vet? Känner även att jag befinner mig på alla möjliga ställen förutom där jag borde. Och jag vill väl mest slå till mig själv för att jag aldrig gör något åt det. Och jag är så sjukt less på detta vintriga januari i staden med konstant motvind och vill bara gå ut nian om hundratrettiofem dagar och kunna börja leva livet precis som jag vill. Det finns saker jag kan göra någonting åt, och sen finns det saker jag helt enkelt måste lära mig att leva med. Och dom saker jag kan göra något åt, varför gör jag då inte det?