Januari startades med årets godaste frukost som innehöll både tårta, goda mackor och frukt. Det kändes nästan som att jag firade någonting, även fast jag inte säkert vet vad exakt det var jag firade. Kanske firade jag att jag nu hade chansen att börja om på nytt. Och även fast jag hade bestämt mig själv att det är nu saker och ting ska förändras (för ni vet ju vad alla säger, nytt år nya möjligheter) så gjorde jag ingenting åt de saker jag ville göra något åt. Januari innehöll även de första nationella proven vilket innebar en sjuk press och massa stress. Jag flydde in i massvis med serietittande, bland annat började jag se The Vampire Diaries och jag bara såg och såg tills jag ledsnade och var tvungen att återgå till det som egentligen var viktigt. Jag valde till gymnasiet samt redan nu räknade ned dagarna tills jag skulle gå ut grundskolan fredagen den sjunde juni. 

Började läsa manus på kulturskolan och kunde äntligen börja andas igen, kulturskolan blev nu mitt andra hem för några månader framöver och där mådde jag så himla bra. Var extremt skoltrött och påväg att ge upp vid flera tillfällen, men tog mig i kragen och försökte göra saker bättre. Gick på måndagskonsert på Lillan medan Kristian Anttila värmde Luleås alla frusna hjärtan för ett tag. Jag firade även alla hjärtans dag med en fin vän, åt semlor hemma hos min bror på skurholmen samt skrev klart alla mina svenska nationella prov. Februari kändes bara som en övergångsmånad, från något mörkt till något ljusare, ungefär. Också åkte jag till Övik för att spendera sportlovet där, samt åkte på en rejäl förkylning som inte verkade vilja göra slut med mig. Förstod mig inte på den förkylningen.

I mars började faktiskt saker kännas ljusare. När jag kom hem från Övik hade Luleå börjat tina upp, och i takt med att solens strålar äntligen trädde fram så började någonting tina upp inom mig likaså. Något slags hopp, tror jag. Jag träffade massa vänner ifrån olika delar av Europa tack vare ett skolprojekt, och speciellt två tjejer ifrån Kroatien som bodde hos mig en vecka. När dom åkte kändes allt bara tomt. Men var så glad att jag fått lära känna dom och sådär. Kulturskolan var fortfarande mitt andra hem och blev någon slags tillflyktspunkt. Det var där jag kände mig som mest hemma och där jag hade flera av mina fantastiska vänner. 

 

Åh, april, jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Kanske bästa månaden på året, åtminstone den viktigaste. Jag repade flera timmar och dagar i streck inför en föreställning som även gick av stapeln den tjugonionde april. Hör du mig? - en händelse jag aldrig kommer glömma. Även fast vi torkade varandras tårar efteråt och allt kändes så tomt så var jag så jävla glad. Härmed var min kulturskoletid i livet över och det kändes ändå bra på något sätt, att jag var redo att börja om på nytt, vända blad och starta ett nytt kapitel. I april tog jag också årets första cykelturer klädd i endast ett par strumpbyxor, åt lunch i solen, funderade samt såg Tree Things på lördagsrock för första gången, ovetandes vad som komma skall. 

Som jag sa så var det dags att vända blad, och det var precis det jag gjorde. Här började en ny era i mitt liv. Kom närmre mina nya vänner och speciellt en som jag i nuläget inte vet vad jag skulle gjort utan. Min syster, min andra halva. Jag förvånade även mig själv med att sitta på ett flygplan till en annan del av världen till en helt främmande familj för att bo där i en vecka, den veckan som resulterade i att bli världens mest fantastiska vecka. Jag lärde känna många nya otroliga människor och gjorde så mycket saker som jag annars inte skulle vågat. Men så var maj väldigt jobbigt också, jag kom hem till Luleå och då kändes allt så tomt. Bröt ihop i skolan en helt vanlig onsdag bara för att jag var så medveten att även fast alla säger att jag kommer träffa mina vänner igen så kommer jag inte det. Det kändes som att någon hade dött. Skrev ner några rader i mitt skrivhäfte, hur överlever man att stå mittemot en av sina bästa vänner, krama om varandra för absolut sista gången och sedan skiljas åt med tanken på att man förmodligen aldrig kommer att ses igen? Jag vet fan inte. Rev ut orden och proppade ner dom i min väska och den blev allt tyngre. Jag har burit med dom enda sedan dess, och kommer alltid göra det. Annars så firade jag födelsedagar, sjöng med Mörkret och började klä mig barbent och försökte att se det ljusa i saker och ting. 

 

Juni, juni, juni. En månad som bjöd på massvis med lättnad och frihetskänslor, så härlig månad. Värmen svep som ett tjockt täcke över Luleå och  det var bara härligt tycker jag. Värme var det enda jag behövde, och att gå ut grundskolan såklart, och det gjorde jag också! Efter nio, nio hela jävla år i grunskolan var jag nu klar!! Världens bästa känsla. Jag firade också min Erland som tog studenten och efter det begav mig till min egna skolavslutning för att sjunga Tricks of the Trade och sedan ha en helkväll med alla nior. Jag var inte ledsen alls, inte någonstans, bara jävligt lycklig. Äntligen. Också hade jag massvis med picknicks, firade älskade Lovisa som fyllde sjutton samt tittade på alla fina treor som var så otroligt snygga på balen!

Jag lyckades äntligen, i juni månad, finna sommarpirret inom mig. Luleå Hamnfestival drog igång! Det var inte så himla roligt dock, men en sak som var kul var när min pappa och hans gamla band Mortal Men hade reunion och öste för fullt i bluestältet. Arvid och Erland hade också hoppat in och spelade med de. Det var så jävla magiskt, åh. Var så stolt lycklig komplett hoppfull och ja allt som går. Det bara ägde. Annars så seglade jag ganska mycket med min familj, och befann mig i skärgården mest hela tiden. Det var mysigt. Och så sjöng jag på lilla Walters dop i gammelstad, det kändes bra och viktigt att få göra det. 

Augusti var en nervös månad, om en månad kan vara nervös. Nu var det bara att packa ihop alla bitar och ladda upp inför en helt ny era i livet. Att börja gymnasiet. Åh, om jag ändå visste då att jag inte behövde oroa mig, att allt skulle bli bra. Jag ville så himla gärna att det skulle bli bra och därav började jag tvivla och få någon jobbig klump i magen. Medan jag laddade upp inför skolstart så flydde jag till London tillsammans med ett kärt tjejgäng. Det var en riktigt lyckad resa som jag gärna skulle göra tusen gången om. Jag var också på Musikens Makt med några vänner och det var nog bättre än förväntat. Också gjorde jag ju det också, började gymnasiet, och konstigt nog kändes det riktigt bra. Gymnasiet kändes fett och jag var så glad att jag hade hamnat på Lärkan.

I september fyllde jag sexton år, inte så coolt men det är alltid någonting iallafall. Jag var leds på sommaren fast inhandlade ändå en blommig polotröja. Lyssnade mycket på Maggio och drog på mig någon slags öronsjuka som, jag inte visste då, aldrig skulle gå över. Fan, stackars mig. Njöt iallafall av den internationella matmarknaden som tog plats på Luleås storgata, hade mysmiddag med mina vänner för att fira mina sexton levda år, lyssnade på bra musik på kulturnatten, kramade min bror hejdå för att han skulle iväg på tågluff i europa, stressade över för lite tid samt avslutade september med att fika med mina två älsklingsbrudar Emilia och Lovisa. 

Jag vet inte vad jag ska säga om oktober riktigt, det var då väldigt omtumlande, det är ett som är säkert. Får ont i magen då jag tänker på oktober. När allt helt plötsligt hade blivit bra igen så bara vände det helt plötsligt, bara sådär, på en kväll. Men tack vare mina goda vänner som låg och kramades tillsammans med mig i sängen en hel eftermiddag så kändes allt lite bättre. Jag kunde andas igen. Jag fyllde worddokument på datorn samt mobilens anteckningar med tankar och känslor som nu i slutändan blev massvis med krönikor, noveller och låttexter. Ja, man är nog som mest kreativ när man är som mest känslofylld. Annars så hade alla musikettor sitt första uppspel i aulan och det var nog ganska roligt, hade cupcakesöndag med några vänner och så sjöng vi med kören i domkyrkan på FNdagen. Jag fick även höstlov och då umgicks jag med mina släktingar från Övik, inhandlade en ny vinterkappa, hade seriemaraton med min sol samt firade halloween på en väldigt udda vis. 

November

November bjöd på mycket roliga saker. En månad där jag mådde riktigt bra även fast jag gick omkring med någon form av konstant förvirring. Jag byggde på mycket nya vänskaper som nu visar sig vara väldigt viktiga för att jag ska fungera som jag ska. Jag klippte av mer än halva mitt hår och kände mig som en ny människa, är så glad att jag vågade göra det. Jag var på massa bra spelningar som mina vänner medverkade i samt hade filmkväll med Hedda och Lovisa. Jag repade för fullt på ensemblelektionerna med en kvartett vi hade fått välja själva och det var riktigt roligt. Vi började sjunga jullåtar på kören och det öppnade någonting inom mig. Jag lyssnade på visor påväg till skolan, började se One tree hill, såg Oskar Linnros live, bar på min termosmugg konstant trots snöstorm och fingrar som var som istappar bara för att få känna litegrann. Och dom där visorna och tekopparna gjorde någonting med mig, kan inte sätta fingret på vad det var, men fan november, vad du var bra!

 

I början av december så levde jag på att jag veckan innan hade upplevt Oskar Linnros live på Kulturens Hus. Jag var helt uppslukad. Jag repade massvis inför Lucia på skolan tillsammans med treorna på vår skola, bakade pepparkaksslott med Emilia, sa hejdå till massvis med vänner som skulle fara iväg under jullovet samt flydde iväg till Övik med min familj. Spenderade julaftonen där i Ångermanland och det var mysigt och välbehövligt. Upplevde och skrattade åt Kristian Anttila för andra gången detta år tillsammans med några vänner när han hade konsert på Lillan. Var väl fortfarande ganska förvirrad, men om jag tänker efter så tror jag att man aldrig kommer sluta vara lite förvirrad. December var en varm månad utomhus, det var mest plusgrader hela tiden så jag klädde mig i tunna kappor och så, även fast jag annars brukar klä mig massor för att inte kylan inom mig ska sprida sig utåt. Avslutade året med att spendera lite tid med mina bröder och några vänner. December var sådär.